mammatilltrebarnsoker

Det är som en bergodalbana. Ena dagen går det uppåt, man lutar sig lätt tillbaka, njuter av utsikten, känner vinden smeka som en bris i ansiktet. Himlen är blå, solen skiner. Fåglarna passerar på ett alldeles lagom avstånd. På håll ser man några stackmoln, formationen ser ut som ett älskande par..

Helt plötsligt!!, utan förvarning, vänder vagnen ner. Ett sug i magen, tårarna rinner. Ensamheten blir tydlig. Kraften som trycker tillbaka i vagnen är hård och brutal. Jag är ensam, jag är den enda, i den enda vagnen. Himlen är svart, regnet står som spön i backen. Ta mig härifrån, nu, jag vill inte åka längre.

Sakta så planar vi ut, resan är slut för denna gång. Fast jag vet att bergodalbanan kommer och går. Jag föredrar uppförsbackarna......