mammatilltrebarnsoker

Vilken lycka!! Det är slask ute idag. Grått, trist och jäkligt, men SLASK !!! Äntligen, man kan känna våren, den kommer, närmare och närmare för varje dag.

Bilen är skitig som aldrig förr, skitigare blir den nu när det är slask och grått, men det gör inget. Det är kärlek, att få ha bilen skitig, bara att veta att snön är på väg bort. Sakta, sakta...

Tänk, snart så slipper man pulsa i modden. Kommer slippa att ta sats för att backa in bilen på den översnöade parkeringen. Tjocka vinterjackan åker bort för säsongen.
Det är livet.

Livet är på väg tillbaka!!

Check in kön var enorm, inser att vi med största sannolikhet kommer att hamna i varsin ändå av planet, men men..

Ser att vakterna stannar alla som har handväska, dom är stenhårda, handväskan ska rymmas i handbagaget. Helsike!! Vad ska kastas om vi blir stoppade. Helt plötsligt så känns det som om kön går jättefort. Jag försöker dölja min handväska innanför jackan,  hade kunnat göra det så mycket snyggare, men tiden var emot oss. Jag passerar snabbt vakten. Ninni blir stoppad.

Bredvid vakten finns en liten ”stålbur” där väskan ska få plats för att klassas som handbagage. Ninnis väska går inte i, hjulen sticker ut. Jag står kvar i dörren, livrädd att dom ska se min gömda väska.  Ninni försöker förklara att hon mätt väskan enligt Ryanairs krav, att vi fick gå ombord utan problem i Sverige. Vakten är helt oberörd. En sympatisk spanjor försöker hjälpa Ninni genom att säga åt henne att vända väskan och försöka trycka ner den i buren från andra hållet. Det är kört.  Det enda vakten påpekar är hur kort tid det är innan gaten stänger. När det är en minut kvar, alla passagerare på planet, då får Ninni ta upp plånboken. Betala 350 :- för att checka in väskan.

I vår enfald så trodde vi såklart att väskan skulle förvaras i bagageutrymmet under planet, men nej då. Den placerades på hyllorna bredvid de övriga handbagaget, fast det kostade 350 :- för just den väskan…helt sjukt.

Välplacerade i varsitt säte, på varsin sida av gången så börjar vi slappna av. Tar upp min medhavda cola. Öppnar. Det sprutar ut coca cola på flygvärdinnan som stod precis intill. Skrattet bubblar upp och sprutar ut precis som colan. Det gick bara inte att hejda. Flygvärdinnan ser förvånad på oss, ser förvånat på colan som täcker delar av hennes skor.  Jag skäms verkligen, fast det blev bara för mycket. Kunde inte hålla igen.

Nu när allt verkligen gått tvärtom hela resan så var oron för att bilen inte skulle starta när vi kom fram till Skavsta överhängande. Fast det startade.

Det här var Ninnis och min resa till Barcelona luciahelgen 2009.

När man trodde att vi båda var hemma , inget mer skulle kunna hända, då hittar jag Ninnis mobil i min väska…Hur hamnade den där???


 

Jag sätter mig i min Ferrari testarossa, stoppar in nyckeln i tändningslåset, vrider om. Känner hur det vibrerar i sätet när motorn börjar pulsera, trycker gasen i botten för att varva upp motorn lite. Njuter av ljudet från denna välpolerade skatt. Trycker ner kopplingen och lägger i första växeln, sakta kör jag framåt. Växlar snabbt upp min skatt när jag är ute på motorvägen. Jag trycks bakåt i sätet av hästkrafterna. Fokus är framåt. Jag ser ett hinder, väljer en ny väg. Jag slutar inte att gasa, känslan av att köra, köra snabbt tar över allt. Reflektioner av vad jag passerar, vad jag kör förbi, vad jag kör över finns inte...Kommer in på en enkelriktad väg, en snabb u sväng, gasar igen. Den här Ferrarin har jag kört i snart 25 år. Hösten 2009 tog det stopp. Jag var tvungen att bromsa, bromsa in snabbt innan både kropp och själ skulle förgås. Jobbar nu med att byta ner min Ferrari till en Audi (nä Skoda fixar jag inte). Det är en utmaning, jag älskar min Ferrari, men inser vad jag har missat på vägen när jag gasat så hårt...Jag har missat tanke och reflektion i livet, jag har missat att balansera livet rätt. Fast nu är jag på rätt väg, min utmaning nu är att inte sätta sig i Ferrarin igen...


Diplomerade mig till coach våren -09, då allt förövrigt var generellt kaotiskt i mitt liv, jag separerade, sålde huset, blev varslas....ja..våren -09 var mycket..

Fick insikt i metaforernas värld genom utbildningen. Jag tänker ofta på det sättet idag.

Kastar oss in i hotell lobbyn med taxin väntandes utanför. Han körde oss vidare till centralstationen där bussen skulle ta oss vidare till flygplatsen. Foto med taxichauffören som dessutom varit vår eminenta guide idag. Mat…vi måste ha lunch. Drömmen om gårdagens tapas hägrade. Såg oss omkring, en blick på klockan. Inget som såg lockande ut, dessutom tidsbrist. Regnet duggade från en grå himmel. Var kan vi äta och vad? Snabbt ska det gå.

Pizzeria, snabbt och enkelt, såg hur äckligt ut som helst. Glasen som vi fick var så skabbiga. Coca Colan dracks ur burk, för att vara på säkra sidan.

Trötta så lutade vi huvudet tillbaka när vi väl var på bussen. En timma senare anlände vi Girona flygplats.

Dags för check in och säkerhetskontroll. Ninni fick ta av sig stövlarna för att checka så inget vapen var gömt där. Strosar inåt mot taxfree då jag upptäcker. Oj, hoppsan..jag glömde min väska vid säkerhetskontrollen.  Tillbaka i all hast, väskan låg där. ”-Är det din väska frågar vakterna, vänligt men bestämt”. Jepp det är min svarar jag glatt.

”Öppna den, är det dina saker inuti väskan”

Nu börjar jag tycka det känns konstigt. Ehhh..-ja det är mitt innehåll.

Jag börjar riva upp de välkomprimerade kläderna och sakerna som ligger där. Vakten plockar upp en Spindelmannen sax som jag köpt till Oliver. Ninni och jag ser på varandra, brister ut i ett hejdundrande skratt. Det är inte sant, det tänkte jag inte på…sax i handbagage får man ju inte ha…Vakten var snäll och stoppade tillbaka den. Så nu var det dags för taxfree.

Taxfree i Barcelona inte det mesta eller bästa, fast det slog Skavsta flygplats med hästlängder. När vi plockat ihop lite nya , självklart dyra dofter. Godis till ungarna dags att betala. Jag tar mitt först, sedan Ninnis tur. Där tog det stopp! Hela kassaapparaten hänger sig, kön växer och kassörskan är osäker på om beloppet är draget eller inte…härligt..kan något mer fela på denna resa? Visade sig att när Ninni var in i andra taxfree shoppen då jag inte var med, så drog hon igång larmet. För i första affären hade dom missat att larma av och samma varor såldes i denna butik.

Fika dags, måste äta något, då planet kommer att landa sent.  Samtidigt som vi äter lite halvtaskig smörgås så pressar vi med all vår kraft i taxfree varorna i väskorna, som redan innan var proppfulla. Ninni tar i så knogen blöder, Irmas present går sönder. Shit var ska vi gömma handväskorna när vi ska igenom gaten?

Puh har hängt på ett par dejtsaiter nu i tremånader.
Ganska intressant om man ställer sig "utanför" och tittar in.
Vad är det för något, egentligen??
I min värld så är det ett minisamhälle. Det finns allt och alla samlade under ett tak.
Långa, korta, tjocka, smala, svarta, vita, gula, unga, gamla.
Svaga, starka, psykopater, gifta, singlar. Alla har vi olika tankar och olika syften till varför vi är där.

Förutom vi som finns där så är det så att det dessutom sitter ett antal personer och tjänar pengar på vår ensamhet och olycka. Där erbjudande om att få trisslotter eller vad det nu kan vara bara man förlänger abonemanget. Nu finns det mig veterligen en sait som inte tar pengar, som inte är kommersiell. De tjänar pengar på sina banners. Vore det inte något för de andra saiterna också, ta bort abonemangskostnaden, ta bort merförsäljningen.

Tillbaka till forumet. Hur svårt ska det vara att få det att klicka med någon? Vi sitter så oerhört många ensamma personer i vårt avlånga land..frågan som maler är åter igen. Hur svårt kan det vara?

Till en början hade jag nog gott hopp. Hallå , bor ju in storstad..där 58 % är singelhushåll. Fast jag inser att ju längre tiden går, destå mer kräsen blir man. Förutom att man ska klicka kommunikativt och värderingsmässigt, så nog sjutton måste utseendet ha något som gör att man fastnar. Det är bara bullshit att säga/skriva att det inte spelar någon roll. Puh. Tror inte ett smack på det. För finns det inte någon attraktion.......nä..........det går inte..

Återkommer nog i flera inlägg om minisamhället. Nog för nu!

”-Do you wanna see a wiev of Barcelona?” Så klart! Taxametern tickade inte alls så fort, insåg att det här verkligen var kanon, att se Barcelona på det här sättet

På slingriga vägar, tar vi oss längre och längre från stadskärnan. Lite fundersamma blir vi, vi har ju ändå ett flyg att passa. Upp i bergen åker vi, utsikten är magnifik. Växtligheten, blommorna underbar. Vi kommer efter en lång stund i taxin fram till Tibidabo. En enorm, fantastisk kyrka. Chauffören säger på knagglig engelska att vi måste åka en hiss upp kyrkan, då är utsikten fantastisk. Ninni och jag ser på våra armbandsur, oj vad tiden går, taxametern tickar också, fast nu när vi är här kan vi ju inte missa det.

Vi frågar hur lång tid det tar ”-Just a couple of minutes”. Än en gång så lägger vi benen på ryggen och springer in i kyrkan. Det är helt otroligt vackert. Självklart så funkar inte min kamera som den ska, så inga bilder blev det där. Tid finns inte för att fixa med kamera. Kö till hissen. ”Manjana”- här går det inte undan. Väl inne i hissen , så släpar den sig upp. Ut i fria luften för att se utsikten, njuta av utsikten är ett felaktigt uttryck, för det hann vi inte. Som skållade råttor sprang vi hit och dit och om varandra i tornen, samtidigt som vi fotar frenetiskt.

In i taxin igen. Inser att vi måste till hotellet NU. Hinner inte äta någon lunch innan, utan direkt tillbaka för att hämta väskorna. Han släpper sedan av oss på stationen där vi ska ta bussen till flygplatsen. Drygt två timmars taxiåkande, kostade oss totalt 550 :-. Helt otroligt bra, vi fick se saker vi aldrig skulle sett på bussturen, vi missade säkert endel också, fast det var det värt.

Klockan 9:30 började vi röra på oss, dags för nästa effiktivtetsdag. Lite segt var det allt. Fötter och ben gav sig till känna efter gårdagens maraton. Våra blonda kalufser såg ut att vara sponsrade av Svinto, balsam var en bristvara på hotellet. Tur att någon kom på det där med gummisnoddar, så man bara kan dra bak håret.

Vi inser när vi kommit upp och fått på oss kläderna, att resans största utmaning är framför oss – få ihop väskorna. Ryanair godkänner inte övervikt och inte heller flera handbagage. Tanke ett som kommer är, vad ska jag kasta? Tanke två, det måste gå. Med mycket god vilja och kämpande så får vi ihop våra väskor, dock inte handväskorna, dessa får vi försöka gömma under kläderna när vi väl är på flygplatsen.

Shit, tiden går fort. Vi måste ta en buss som går från stationen strax efter 14 för att hinna med flyget. Vi checkar ut vid 10:30 och inser att det inte är många timmar kvar. Snabbt, vad ska vi göra? Rundtur med buss, det är bra. Då får vi se lite turistattraktioner också, samt att Ninnis skavsår får vila. Vi har ju ändå inte någon mer plats i väskorna, så shopping känns lite oaktuellt.

Snabbt in på ”Starbucks” (som vårat Wayne´s), stor kaffelatte och smörgås. Tanken är att kaffet ska räcka en bra bit in på den en timmes långa rundturen. Det är en rundtur där man kan hoppa av och på där man vill under hela dagen, men eftersom vi är sega och dras med skavsår så kommer det bli perfekt att luta sig bakåt och se Barcelona från bussen. Vädret är inte någon hit idag, igår var det sol – mysigt, idag kallt, lite finare regn.

Perfekt, bussen kommer direkt. Bara att kliva på, trodde vi ja…Inte. Vi fick inte ta ombord våra kaffemuggar med lock. Snopet tittar vi på varandra och börjar skratta. Det är inte sant, inte en grej till som ska gå på tok. Vi har inte tid med det här, vi vill se Barcelona. Två bussar till passerar. Då kastar Ninni ur sig en crazy ide. ”-Vi tar taxi!! Han får guida oss runt”.

Sagt och gjort vi stannar första bästa taxi. Förklarar att vi inte har en aning om vad vi vill se, men vi vill att han guidar oss och visar vad han tycker är värt att se.

Skrattet bubblar hela tiden, antingen måste han trott att vi var påtända, eller annars bara allmänt galna.

Han svänger ut på gatan och börjar ta oss mot något som heter La Sagrada Familia, på vägen dit passerar vi en fantastisk byggnad. Vi frågar vad det är för något. ”It´s a monument” var det ända han svarade, vi förstod då att mannen som vi utsett till guide inte kan knappt någon engelska. Väl framme vi La Sagrada Familia, en kyrka, helt fantastisk, så kastar vi oss av bilen. Fram med kameran, olika vinkar, fantastiskt, ett snabbt öga på souvernier sedan in i bilen igen. Vi har nu bildbevis att vi varit där J. Vi har hela tiden koll på taxametern och har bestämt oss för att åka lika länge som vi skulle fått betala för bussturen.

Var blir nästa stopp?? ”-Do you wanna see a park”, fick chauffören ur sig. Klart vi vill, gasen i botten. Jag tror vi skrattar oavbrutet, det är så galet, så knäppt. Sätter man sig i ett perspektiv utanför vårt, så måste man ju fundera vad det är för galningar. In och ut ur en taxi hejdlöst, ser bara till att få några kort..

Han åker igenom staden, vi kommer till lite mindre gränder som snirklar sig lite uppför. Parc Guell heter parken, taxin svänger av för att vänta på oss. Precis när vi kommer ut, så står det något som ser ut som en ”fågelstaty”. Ninni ropar till, den rörde sig. ”Statyn” sätter på Ninni en mössa, jag fotar, sedan vill den ha en euro. Så snabbt blev vi lurade. Vi springer upp för trapporna i parken. Fotar i språnget. Inne i ett slags ”monument” säljer dom krimskrams, snabbt, strunta i att pruta. Vi behöver köpa med oss armband till döttrarna hemma.

Kastar oss in i den väntande taxin igen, glad att han visade oss parken, den var verkligen annorlunda.

Trotsade snön, i mitt hjärta är våren och värmen här.
För vilken gång i ordningen den här vintern vet jag inte...men jag fick börja med att sopa fram bilen.

Först så åkte jag till Hemtex, köpte köksgardiner som jag spanat på ett tag. Kökshandduk och grytlappar i vårens tecken kunde jag inte heller låta bli...Påslakan till knodden med monster på, som har vassa tänder, jag vet att jag kommer ligga på topp när han kommer hem.

Ikea nästa. Var där förra fredagen, men vände när jag väl var inne för det var så mycket folk. Nytt försök idag.
Sängbord, kuddar och gardiner står på dagens agenda. Ikea är så genomtänkt, man går genom alla gångar, snirklar sig fram. Har man som jag en grym shoppingvana och rutin ;-) så hittar man genvägarna. I varenda hörna finns lockvaror, som fullkomligen skriker ut "-KÖP MIG!"
Inlockad till resturangen, köttbullstallrik för 16:-, hur kan man säga nej till det när det snart är lunch??

Egentligen är hela konceptet lysande, men det finns ett stort MEN!! Tag själv lagret!!!!!

Jag vet inte hur många resor jag gjort till Ikea sedan jag blev singel. Tack o lov för familj och goda vänner. Tag själv lagret är generellt uppbygt för män, förmodligen av män. Hur ska vi tjejer som faktiskt oftast inte har fysiken, få på sängar, matbord, soffor etc på dessa vagnar?? Det går inte att sticka under stol med, hur jämlika vi än vill vara, att män har en annan fysik än oss kvinnor.

Så tjejer/kvinnor....skulle det inte finnas en servicedisk för oss inne på Ikea med manlig bärhjälp?? Jag tycker det här är oerhört diskriminerande. Varför ska vi inte kunna få handla billigt?? Ikea erbjuder "plockhjälp" tror att det är till en kostnad på ca 1500:-....
Tror dom har missat att en högre andel kvinnor handlar inredning än män...
Fast vad vet jag...

• Ring vännen som ni tänkt på så länge, men inte hunnit..
• Se på dig själv i spegeln och säg, "du är ganska ok ändå"
• Boka in dig på resan som du funderat på en längre tid.
• Är arbetet tungt/tråkigt, börja titta efter ett nytt jobb redan idag, förbered cv och presentation, samtidigt som du funderar över vad det är med ditt nuvarande jobb som är tråkigt/tung.
• Går du förbi en hemlös, lägg en slant till dem, du mår bättre efteråt..Det är inte det stora utan det lilla som räknas.
• Är du lite osams med någon, red ut det i dag. Var den som tar initiativet till det.
• Tala om för de som står dig nära att du älskar dem, och varför.

Det är idag vi lever, i morgon vet vi inte. Ta tillvara på dagen- Carpe Diem.
Ingen gör jobbet åt dig, resan får man göra själv, man kan ta hjälp av andra fast hela ansvaret på Egen lycka och tillfredställelse ligger hos en själv.

Tänk Rätt Mental Inställning. Alltid!! Det är svårt, men vem sa att livet skulle vara lätt??

Japp, då var det salsaklubb som gällde. Äntligen. Det är mörkt och tyst omkring oss, vi spanar och spejjar. Frågar några som går förbi var salsa klubben ligger, men de ser konstigt på oss och rycker på axlarna. Tillslut så får vi fatt i en man som jobbar i området. Han berättade då att salsa klubben stängt för fjorton dagar sedan. Är det de här man kallar för missflyt??

Ninni är trött, sliten småbarns mamma. Jag är också trött, men salsaklubb, shit det vore ju kul. På kartan som killen från turistbyrån ritat in klubbar så finns det en ring till, alltså en möjlighet till. God och fantastisk vän som Ninni är så hoppar vi in i en taxi, även om vi inte stannar länge, vi ska dansa salsa!!

Taxinchauffören nickar när vi visar kartan och börjar ta sig mot andra delen av staden. Han stannar bilen vid en hamn, pekar på en bar/klubb gata som ligger längsmed vattnet. Det är mörkt, många ungdomar i rörelse. Vi tar oss ner för en trappa. Neonskyltarna lyser på rad, en herrans massa olika klubbar. Det är oerhört lite folk nedanför trappan, klockan är närmare midnatt. Var är alla människor? Vi frågar dem vi ser efter salsaklubben. De pekar att vi ska gå vidare.

Vi passerar som små hål i väggarna, det är klubbarna. I det här läget går vi inte in, vi är målinriktade vi ska dansa salsa. Vi stannar till vid ett ”hål” där det står ”SALSA” utanför. Tonerna av musiken bekräftar att det är ett salsa ställe, men det här kan ju inte vara klubben. Det är helt tomt, bara ett par stycken som står och hänger samt bartender. Vi går vidare. Gatan tar slut. What?? Var är den stora salsaklubben med alla snygga spanjorer som ska lära oss dansa salsa?? Vi frågar några som passerar oss, alla pekar tillbaka på hålet i väggen. Det här är inte sant!! Framför oss har vi sett heta rytmer, passionerade danser, vackra människor och kläder som är ett med musiken. Det här är som att bli lurad på julafton av tomten.

Vi stannar upp, reflekterar. Vad gör vi nu?? Förutom att skratta hejdlöst så magen värkte än värre, så valde vi att göra en grej av ”klubbandet” i Barcelona, som man hört så mycket om.

Vi gjorde 13 klubbar (eller hål i väggen som jag hellre skulle kalla det för) på 20 minuter, snacka om effektivt klubbande. Hälften av klubbarna var mer eller mindre porrklubbar, men tjejer som hade ingenting mer eller mindre på sig. Så eftersom vi skulle dansa lite på varje klubb, så blev det att dansa med strippor där. Nursey for fun (vi tyckte först att det stod ”for fuck”, där var det så lite kläder som man bara kan ha som läkare eller sköterska, fast man kunde ändå ana deras ”identitet”.)

Inne på en av dessa klubbar märker jag att vi är förföljda av ett par män, när vi sprungit ut och in. En är på väg fram mot mig och tar tag i mig. Går bara bråkdelen av en sekund, så har jag ”kastat” bort honom och vi drar iväg till nästa klubb, men med ett extra öga i nacken för att se om dom försvann. Det gjorde dom, skönt det i alla fall!

På väg hem i taxin så hamnar vi med en taxichaufför som skrattar och pratar spanska med oss hela resan. Vi förstår ingenting, men skrattar det gör vi, han också och pratar vidare på sin spanska.

01:30 lamporna släcks efter en oerhört händelserik dag, kväll och natt i Barcelona.

Mörkret kommer ganska snabbt. Vi har varit ute länge på gatorna, med bara ett fåtal korta stopp, annars shopping, shopping och mera shopping. Från att tycka det var så lugnt och skönt, inte så mycket människor, så är det ett myller på gatorna av folk. Var kom alla ifrån???

Känns som hötorget i rusningstrafik, så mycket folk både på gatorna och i affärerna. Fötterna börjar dessutom säga ifrån. Ninni behöver in och handla en sak på H & M, jag tar i stället en närliggande butik. Den butiken gör jag ganska snabbt. Ställer mig utanför och väntar på Ninni. Jag väntar och väntar försöker att titta efter en blond kalufs i myllret…men det är kört..Shit också har vi tappat bort varandra?? Det vore ju lysande. Då kommer nästa tanke…vad heter hotellet vi bor på? Puh…jag hittar som tur var ”nyckel kortet” till hotellet i bakfickan. Bra då har jag namnet. Efter en stund som kändes ganska länge, så ser jag äntligen Ninni. Yes, teamet är tillsammans igen.

Klockan närmar sig åtta tiden, vi har varit igång sedan tio på morgonen. Börjar känna mig hungrig, men vi ska ju på salsa klubb och vill ju fixa oss lite innan. Smiter in på ett kondis. Mmmm allt ser väldigt gott ut, men också väldigt fett…Slutar med att jag köper choklad croissant. Det var nog det fetaste och sötaste bakverk jag ätit, fast gott…En om dagen, skulle garanterat öka omfånget på magen…

Pladask ner på sängen. Skorna var det tveksamt om man skulle ta av, doften av välpromenerande fötter ville gärna pocka på…men det funkade. Eftersom vi är hälsan, skönheten och renheten själva så doftade det inte något annat än underbart i rummet.

Helt slut och förbi efter en helt magisk shoppingdag så låg vi där på varsina sängar. Ok, bara att bita ihop. Timmarna i Barcelona är få och vi måste få ut så mycket som möjligt av tiden.

Vilka Pumor!! Rätt klädda, med kort kjol respektive klänning, lite klack på stövlarna. Våra blonda hårmanar, var fixade och stylade till det yttersta. Sminket satt som en smeck, dags att erövra Barcelona by night, spana in de snygga spanjorerna. Hoppas på att deras ödmjukhet och tålamod kommer lära oss allt om salsans grunder..

Taxi till första salsaklubben, att fötter och ben var slitna efter tio timmars shopping var bara att bortse från. Trötthet, är bara ett hinder som man ska kliva över. Vi börjar med att ladda batterierna med en middag. Gick runt och kollade lite, med den fantastiska lunchen i bakhuvudet så kändes allt lite B…fast vi valde en italiensk restaurang (jo, lite knepigt val när man är i spanien…men vi orkade inte leta längre).

Middagen var väl helt ok, inget direkt att klaga på. För att bli lite piggare efter dagens maraton shopping så behövde vi självklart få i oss lite socker. Mmmm vad äter man som dessert på en Italiensk restaurang om inte Tiramisu?  Väl framför mig, så greppar jag skeden, för den till kakan och får en alldeles lagom bit, in i munnen. DEN ÄR FRUSEN !! Grrrr..orkar inte mera idag. Vi skrattar åt det som allt annat, men nu börjar man tröttna på att allt går åt skogen. Ser till att kyparen drar av det på notan, sen går vi.

Det är som en bergodalbana. Ena dagen går det uppåt, man lutar sig lätt tillbaka, njuter av utsikten, känner vinden smeka som en bris i ansiktet. Himlen är blå, solen skiner. Fåglarna passerar på ett alldeles lagom avstånd. På håll ser man några stackmoln, formationen ser ut som ett älskande par..

Helt plötsligt!!, utan förvarning, vänder vagnen ner. Ett sug i magen, tårarna rinner. Ensamheten blir tydlig. Kraften som trycker tillbaka i vagnen är hård och brutal. Jag är ensam, jag är den enda, i den enda vagnen. Himlen är svart, regnet står som spön i backen. Ta mig härifrån, nu, jag vill inte åka längre.

Sakta så planar vi ut, resan är slut för denna gång. Fast jag vet att bergodalbanan kommer och går. Jag föredrar uppförsbackarna......

Den sena natten till trots, vi måste upp i tid. Time to see Barcelona. För att kunna koppla av och veta att vi ska kunna komma hem i morgon, så måste vi fixa nya boardingcard till mig, eftersom det var fel efternamn på det gamla. Ner till receptionen, kanon dator finns, i med en euro och börja leta efter rätt länk. Tur att Ninni har lite koll, efter lite sökande så är hon rätt, yes, bara att skriva ut! Perfekt, eller inte…receptionisten talar om att skrivaren är sönder, men förmodligen kommer att lagas under dagen. Det är inte meningen att någonting på denna resa ska funka.

Precis som när allt annat gått åt skogen, så skrattar vi, vad mera kan man göra? Vad mera kan gå fel? Hur stor är sannolikheten att allting händer på en resa som bara varar i 36h ??
Magen börjar värka, skrattet och komiken har spridit sig, som träningsvärk i magregionen.

Ninni som är en påläst dam har checkat innan (ja…det var nog det enda vi checkade…) att frukosten är svindyr på hotellet och inge märkvärdig, men det skall finnas ett litet café runt hörnan som varmt rekommenderas. Väl där, så tar vi oss in av en dimridå av cigarettrök för att beställa frukost. Tänk vad man har vant sig snabbt med att det inte är ok att röka på offentliga platser…

Vi beställer in varsin latte och en croissant, sedan slår vi oss ner på ett par stolar ute. Helt fantastiskt. Det är den 12 december, vi sitter ute och fikar!! Solen skiner, himlen är blå, det är ljuvligt att sitta på denna plats. Reflektera över hur skönt livet är ibland, hur mycket det gör att få byta miljö, att få skratta tillsammans med en person som man tycker så mycket om. Det är livet!

Arkitekturen är fantastisk, en blandning av gammalt och nytt. Träden är gröna och bouganvilla blommar . Trafiken är ganska lugn, inte så mycket folk ute. Det är precis innan jul, men inte så mycket julpynt som vi har i Sverige, det är ganska diskret. Vi går gata efter gata på väg mot ”La Rambla”, huvudgatan i Barcelona, motsvarar Sveriges Drottninggatan.

Plötsligt så ser vi den, affären, vår affär-  Desigual. Wow, vilka häftiga kläder, helt annorlunda. Färgsprasom ett helt fyrverkeri. Vi sliter och drar i alla plagg och förundras över det unika med varje plagg. Vi provar och funderar, känns ju lite tokigt att börja shoppa direkt, vi vet ju inte vilka mer butiker dagen har att erbjuda. Efter mycket vånda, då expediten sa att det fanns någon mer Desigual nere i centrum så beslöt vi oss för att lämna butiken.

Vi inser snart, att var och varannan kvinna bär kläder från Desigual. Upptäcker också att Desigual finns i så gott som varje kvarter. Ooops, så unikt var det.

En strålande dag har vi, både vädermässigt och shoppingmässigt. La Rambla var inget för oss, ganska trist. Personer utklädda till statyer stod längs hela gatan och försökte tjäna pengar på det. Husdjur såldes efter gatan, sedan glass och det vanliga tjaffset..Vi åt en fantastisk tapaslunch, den skulle jag gärna äta om och om igen. För att inte tala om det utsökta vinet..mmmmmm.

 
Väl nere vid hamnen., så pulserar det salsamusik i högtalarna. Ja, det är klart…vi måste gå på salsaklubb i kväll. Vi kan väl inte vara i Spanien utan att få gå på riktig salsaklubb?? Med kartan i högsta hugg så går vi till turistinformationen. Så serviceinriktade, de ritar ut på kartan var två av salsaklubbarna ligger. Roligt, vi har kvällen planerad!

Tänk den 14 februari 2010, den första gången sedan jag var 15 år så är jag singel på alla hjärtans dag.
Det som är fantastiskt är att jag är inte ensam, jag har framförallt mina barn, min familj och alla mina fantastiska vänner, för vem vore jag utan alla dessa i min närhet??

Jag är ute på ett par olika dejtforum, kan inte sluta att fundera och reflektera över hur många ensamma människor det finns där. Personer som inte har några vänner, kanske ingen familj, som "hänger" där dag efter dag, månad efter månad, år efter år......

Det är som ett mini samhälle att vara och "röra" sig på dessa sidor. Jag brukar uttrycka det som att det är som en gott och blandat påse. Det finns någon /något för alla. Mycket surt och salt och lite sött...
Jag som levt i en "skyddad" värld mer eller mindre sedan jag var 15 år och fast i relationer ser med granskanade ögon på hur dessa forum funkar. Vad det är för typer som är där. Vilken är koden för ett bra bemötande?

Vissa ensamma desperata själar lägger upp sitt mobilnummer i presentationen, samtidigt som de skriver.
"-Varför vill ingen träffa mig?? Ring mig! Jag tycker om alla!!"
Andra skriver, fast att jag varit tydlig i min presentation att jag är ute efter ett seriöst förhållande.
"-Vill du träffa mig och ha sex ikväll"
Det är då jag funderar på om jag varit otydlig i min presentation......Häromdagen så fick jag ett annat mail...
"-Jag är 45 år , ingen sexuell erfarenhet, fast det kommer nog gå bra ändå"

Jag är ändå optimistisk, jag har träffat några som verkar helt ok, sedan ska det till att klicka oxå vilket kanske inte är det lättaste när man har en hel hög med krav som bara måste stämma. Fast vem vet hur alla hjärtans dag 2011 kommer att se ut?

Hoppas att ni alla får en fantastisk Valentine Day!!

Så äntligen vi är på väg!! Yes, vi sitter i plastade säten. Den knallgula färgen som pryder större delen av kabinen tillsammans med lite blå inslag är slående. Redan innan ”takeoff” så kan vi inte låta bli att fundera över var har vi hamnat?? Känns som vi sitter på nattbussen i stockholm en fredagsnatt. Vilket liv, fasansfullt…men komiskt…vi sitter bland hur många fotbollsfans som helst som precis som vi är på väg till Barcelona , fast i ett helt annat syfte.

Killarna framför oss skriker ut Hammarby ramsor, gör vågen, härjar rejält. Vad kan man göra annat än att skratta? Efter avfärd så kommer den såkallade drinkvagnen ut. Yes! Vi ska dricka vin- gött! Kabinpersonalen är ungefär lika inspirerande som plastsätena vi sitter i, inga onödiga trevligheter eller leénden här inte. Vi åker ju Ryanair, och glädje från personalen har vi inte betalt för.

 Helt plötsligt så är det något som bryter av sorlet i kabinen, en röst i högtalaren. Det är reklamradio på flygplanet. Fantastiskt, och vilket språk det var på om det var spanska eller engelska är svårt att avgöra, för mottagningen och ljudet var så skorrande. Fast att det lät högt, nästan överröstade nattbuss trafikanterna det gjorde det..

Timmarna flöt på, ju närmare Barcelona vi kom, destå längre växte sig toalettkön bredvid oss. Härligt. Jag ska inte säga att det var en rak kö, för flertalet fick vi försöka trycka upp från våra säten, våra knän, då dom var så dyngraka att de hade svårt att stå i en kö.

Girona, flygplatsen i 10 mil norr om Barcelona. Underbart, vi är framme!

Snabba och smidiga som bara två gaseller kan vara så ser vi till att vara så gott som först ute ur flygplanet. In i ankomsthallen, försöker att hitta skyltar var flygbussen in mot Barcelona går. Intuition är något som vi kvinnor är fantastiska på. Vi går åt vänster. I hyfsad rask takt så tar vi oss ut. Hmm himla snygga spanjorer, lite ögongodis skadar ju inte så här på nattkvisten.Stannar, ser oss omkring. Var är bussarna?? Kan det vara ett parkeringshus vi står vid??Vi får tag på en parkeringsvakt. Han pekar såklart i motsatt riktning, engelskan är inte den bästa hos honom, men han förstår var vi ska.Gasellerna lägger åter igen benen på ryggen, förbi ankomsthallen. Där tar det stopp! What!! Vilken kö, ska alla dessa till Barcelona?? Jepp, bättre än så är det inte. Bara att gilla läget, ställa sig fin i raden.

Efter 30 minuter så kommer vi fram till den efterlängtade busskuren, trötta, klockan börjar närma sig ett tiden på natten.
-”Sorry, we don´t take cards” Han måste skämta????!!! Tar inte visa kort, det är sant, Puh…ska det bli medvind för oss snart. Jag lämnar Ninni med väskorna och rusar tillbaka till ankomsthallen, stoppar in kortet i automaten och försöker förstå vilka knappar jag ska trycka på. Tänk, det blev rätt. Jag fick ut pengarna.Springer förbi hela kön, och tar första platsen i biljettkön. Strålande, nu har vi biljetter till bussen.

Bussen som vi blir tilldelad står med en stilla kö utanför, varför händer det inget? Ska vi inte få gå på? Bussarna omkring oss åker, en efter en, men inte vår. Efter mycket om och men, så blir vi påsläppta. Nyckeln i vredet, motorn startar. Lysande, nu är det inte långt kvar tills hotellet. 10 minuter senare väljer chauffören att stanna vid en bensinstation. Typiskt ska han tanka nu? Nej, nej…han hade tydligen en kompis där som han ville prata med. I bussen så sitter vi tålmodigt och väntar och hoppas på att vi kommer åka snart.

Efter många timmars resande så tar vi en taxi från busstationen till hotellet. Vi är framme!! Hotell Advance.
Vilket fantastiskt hotell, det är helt underbart. Allt är design är genomtänkt, snyggt och estetsikt. När vi hade checkat in , fnissat åt den galna resan så släckte vi lampan. Klockan var då 03:30.

En av de roligaste resorna som jag någonsin har gjort, gjorde jag med min goda vän Ninni strax innan jul.
Det mesta som hände gick åt skogen, vi hade totalt 36 h på plats i Barcelona från det vi landade på flygplatsen, tills vi lyfte mot sverige igen..Tänkte bjuda på min reseskildring i flera olika delar..

Kylan var bitande ute, en blandning av vita och gråa nyanser i snön. Äntligen var dagen här som vi väntat på. Dagen då vi skulle fly vardagen till Barcelona. Jag tittade oavbrutet på klockan, dagen segade sig verkligen fram. Snälla låt denna fredag gå mot sitt slut…Äntligen!! Klockan slog fem, stänger så fort det bara går av datorn, på med vinterjackan, ut i mörkret på väg…på väg mot min bästaste kompis Ninni. Vi ska till Barcelona.

 I Brommaplan väntar bilen så fint på mig. Kallt är det, men det kompenseras av förväntningarna och värmen inombords. Hemma hos Ninni är det full fart, jag är lite tidig. Barnen, mannen, packningen det är mycket som ska styras upp i sista sekund…Fast så sitter vi där, på varsin sida i bilen på väg…på väg mot Skavsta flygplats i Nyköping, där planet skall ta oss till Barcelona. I ljuset av bilens strålkastare, passerar vi vägskyltar, små parkeringsfickor, snöandet börjar tillta. Jag ser till att köra försiktigt för sikten framåt är inte så bra pga snön som yr omkring.

När vi närmar oss Nyköping så inser vi att vi kanske bör äta något innan vi sätter oss på planet. Två veliga själar funderar. Ska vi äta på flygplatsen? Finns det något att äta på flygplatsen? Hinner vi åka förbi Mc Donalds i Nyköping? Snön fullkomningen öser ner. Vi tittar på klockan, snabbt beslut nu.. Ok vi chansar på att vi hittar Mc Donalds snabbt. Svänger av vägen mot Nyköpings centrum. Oj, tiden går lite för snabbt nu. Vi ser inte någon Mc Donalds, snurrar runt i rondellen, vi tar oss mot flygplatsen istället.

Hittar en parkering och beger oss med vårt handbagage in på flygplatsen. Ser oss omkring, till vår glädje finns det möjligheter att äta där. Perfekt. Vi väljer båda att ta in en smörgås, med ett stort härligt bubblande glas coca cola till. Glada över att få något i magen, att vara så nära Barcelona, gör att vi lutar oss tillbaka i stolarna och njuter. Tills…

Shit..vi måste checka in! Nu! Vi har fem minuter på oss! Helsike. Springer till incheckningen att växla in pengar är bara att glömma. Vi står där och fumlar med våra biljetter och pass, då upptäcker jag till min förskräckelse. Det är fel efternamn på min biljett!! Oh nej. Panik, vad gör vi? Incheckningen stänger snart. Den vänliga kvinnan som sitter där säger att det finns bara ett sätt att styra upp det på vi måste fixa ny biljett och det NU. Hon pekar längre bort i ankomsthallen och säger att dom kan hjälpa oss. Handlöst så springer vi med vårt handbagage, som studsar bakom oss när vi rusar fram i ankomsthallen.

Med andan i halsen så förklarar vi vårt problem. Helt lugnt förklarar hon som sitter där, att det går att fixa, men till en kostnad av 1600 :-!! Lika mycket som hela resan kostade. Puh..Vad gör man? Självklart betalar och ser glad ut. Vi ser på varandra och skrattar. Vad ska mer hända på denna resa?

 Vi hinner checka in och ta oss mot gaten. Det är världens kö där. Vi går runt på den lilla taxfree som finns. Utan att vara fördomsfull så känns det som om det är mest kufar och ufon i kön, och så vi. Var har vi hamnat? Vad är Ryanair för flygbolag egentligen?

Ställer oss i kön som vuxit lite till. Flyget är lite försenat och dom släpper inte på…Bakom oss så hamnar ett par överförfriskade killar. Det ena går mig på nerverna, han är inte tyst en sekund och ska prata med just oss, hela tiden. Slutar med att jag ber honom hålla tyst, jag orkar inte höra på honom längre.

 Tiden är inne, vi släpps på planet. Det är inga specificerade platser. Har en himla tur, vi får sitta längst bak, bredvid varandra., men inte bara bredvid varandra utan också närmast toaletten.