mammatilltrebarnsoker

Tänk den 14 februari 2010, den första gången sedan jag var 15 år så är jag singel på alla hjärtans dag.
Det som är fantastiskt är att jag är inte ensam, jag har framförallt mina barn, min familj och alla mina fantastiska vänner, för vem vore jag utan alla dessa i min närhet??

Jag är ute på ett par olika dejtforum, kan inte sluta att fundera och reflektera över hur många ensamma människor det finns där. Personer som inte har några vänner, kanske ingen familj, som "hänger" där dag efter dag, månad efter månad, år efter år......

Det är som ett mini samhälle att vara och "röra" sig på dessa sidor. Jag brukar uttrycka det som att det är som en gott och blandat påse. Det finns någon /något för alla. Mycket surt och salt och lite sött...
Jag som levt i en "skyddad" värld mer eller mindre sedan jag var 15 år och fast i relationer ser med granskanade ögon på hur dessa forum funkar. Vad det är för typer som är där. Vilken är koden för ett bra bemötande?

Vissa ensamma desperata själar lägger upp sitt mobilnummer i presentationen, samtidigt som de skriver.
"-Varför vill ingen träffa mig?? Ring mig! Jag tycker om alla!!"
Andra skriver, fast att jag varit tydlig i min presentation att jag är ute efter ett seriöst förhållande.
"-Vill du träffa mig och ha sex ikväll"
Det är då jag funderar på om jag varit otydlig i min presentation......Häromdagen så fick jag ett annat mail...
"-Jag är 45 år , ingen sexuell erfarenhet, fast det kommer nog gå bra ändå"

Jag är ändå optimistisk, jag har träffat några som verkar helt ok, sedan ska det till att klicka oxå vilket kanske inte är det lättaste när man har en hel hög med krav som bara måste stämma. Fast vem vet hur alla hjärtans dag 2011 kommer att se ut?

Hoppas att ni alla får en fantastisk Valentine Day!!