mammatilltrebarnsoker

Så äntligen vi är på väg!! Yes, vi sitter i plastade säten. Den knallgula färgen som pryder större delen av kabinen tillsammans med lite blå inslag är slående. Redan innan ”takeoff” så kan vi inte låta bli att fundera över var har vi hamnat?? Känns som vi sitter på nattbussen i stockholm en fredagsnatt. Vilket liv, fasansfullt…men komiskt…vi sitter bland hur många fotbollsfans som helst som precis som vi är på väg till Barcelona , fast i ett helt annat syfte.

Killarna framför oss skriker ut Hammarby ramsor, gör vågen, härjar rejält. Vad kan man göra annat än att skratta? Efter avfärd så kommer den såkallade drinkvagnen ut. Yes! Vi ska dricka vin- gött! Kabinpersonalen är ungefär lika inspirerande som plastsätena vi sitter i, inga onödiga trevligheter eller leénden här inte. Vi åker ju Ryanair, och glädje från personalen har vi inte betalt för.

 Helt plötsligt så är det något som bryter av sorlet i kabinen, en röst i högtalaren. Det är reklamradio på flygplanet. Fantastiskt, och vilket språk det var på om det var spanska eller engelska är svårt att avgöra, för mottagningen och ljudet var så skorrande. Fast att det lät högt, nästan överröstade nattbuss trafikanterna det gjorde det..

Timmarna flöt på, ju närmare Barcelona vi kom, destå längre växte sig toalettkön bredvid oss. Härligt. Jag ska inte säga att det var en rak kö, för flertalet fick vi försöka trycka upp från våra säten, våra knän, då dom var så dyngraka att de hade svårt att stå i en kö.

Girona, flygplatsen i 10 mil norr om Barcelona. Underbart, vi är framme!

Snabba och smidiga som bara två gaseller kan vara så ser vi till att vara så gott som först ute ur flygplanet. In i ankomsthallen, försöker att hitta skyltar var flygbussen in mot Barcelona går. Intuition är något som vi kvinnor är fantastiska på. Vi går åt vänster. I hyfsad rask takt så tar vi oss ut. Hmm himla snygga spanjorer, lite ögongodis skadar ju inte så här på nattkvisten.Stannar, ser oss omkring. Var är bussarna?? Kan det vara ett parkeringshus vi står vid??Vi får tag på en parkeringsvakt. Han pekar såklart i motsatt riktning, engelskan är inte den bästa hos honom, men han förstår var vi ska.Gasellerna lägger åter igen benen på ryggen, förbi ankomsthallen. Där tar det stopp! What!! Vilken kö, ska alla dessa till Barcelona?? Jepp, bättre än så är det inte. Bara att gilla läget, ställa sig fin i raden.

Efter 30 minuter så kommer vi fram till den efterlängtade busskuren, trötta, klockan börjar närma sig ett tiden på natten.
-”Sorry, we don´t take cards” Han måste skämta????!!! Tar inte visa kort, det är sant, Puh…ska det bli medvind för oss snart. Jag lämnar Ninni med väskorna och rusar tillbaka till ankomsthallen, stoppar in kortet i automaten och försöker förstå vilka knappar jag ska trycka på. Tänk, det blev rätt. Jag fick ut pengarna.Springer förbi hela kön, och tar första platsen i biljettkön. Strålande, nu har vi biljetter till bussen.

Bussen som vi blir tilldelad står med en stilla kö utanför, varför händer det inget? Ska vi inte få gå på? Bussarna omkring oss åker, en efter en, men inte vår. Efter mycket om och men, så blir vi påsläppta. Nyckeln i vredet, motorn startar. Lysande, nu är det inte långt kvar tills hotellet. 10 minuter senare väljer chauffören att stanna vid en bensinstation. Typiskt ska han tanka nu? Nej, nej…han hade tydligen en kompis där som han ville prata med. I bussen så sitter vi tålmodigt och väntar och hoppas på att vi kommer åka snart.

Efter många timmars resande så tar vi en taxi från busstationen till hotellet. Vi är framme!! Hotell Advance.
Vilket fantastiskt hotell, det är helt underbart. Allt är design är genomtänkt, snyggt och estetsikt. När vi hade checkat in , fnissat åt den galna resan så släckte vi lampan. Klockan var då 03:30.