Konstigt..

vad ensam i själen man kan känna sig.
Tom, orkeslös, less å deppig.
Att kämpa fram de positiva tankarna, att vända den negativa spiralen innan den tar fart.
Det är spännande att se vad positivt tänk kan göra med en, tänk om flera förstod vilken enorm kraft det är.

Fast viss dippar man, just nu bara väntar jag på att pusselbitar ska ramla på plats.
Jag anser mig själv vara värd det, jag har kämpat så hårt sista året med mig själv, att nog borde det komma en vändning nu?

Jag är ändå så tacksam. Tacksam för de vänner som finns i vått å torrt, utan Er så skulle jag inte fixat det här!
Jag är tacksam mot min mamma som alltid ställer upp, oavsett när och hur.
Jag är tacksam för att jag träffat en ny vän. En vän som just nu fyller ett tomrum, som ger mig glädje när vi ses och pratar.
Jag är tacksam för för att jag har fantastiska barn, tänk vad oändligt ensamt och tråkigt livet varit utan Er.

Konstigt ändå, att ensamheten i själen så lätt smyger sig på...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0