mammatilltrebarnsoker

Kärleken har träffat mig med blixtens hastighet.
Underbart, fantastiskt, pirrigt.
Vad hände?

Var tog de ensamma kvällarna vägen?
Var tog längtan och den desperata jakten vägen?

I stället känns det bra, skönt, mysigt att veta att det finns "någon" för mig.
Rädslan finns där också, rädslan för att lyckan försvinner och dras undan. Det är skirt som ett halmstrå, det kommer ta tid att våga lita till hundra procent.

Jag försöker njuta av varje stund. Vara tacksam och glad att jag nu för stunden funnit kärlek.
En man som är underbar. En man som ger mig kärlek och lycka. Fast också en man som får mig att fundera, reflektera och bli rädd..